Bloggaren Guldfiske publicerade nyligen en lång historik över den autonoma vänsterrörelsen i Finland, skriven ur ett personligt perspektiv under rubriken “Lenin i Mumindalen“. Vi återpublicerar ett stycke som fångar 1999 års känsla av allmän upptrappning:

Under 90-talet fick vi många gånger besök av finska anarkistfederationen, som kom översläntrades efter en blöt kryssning och träffade Stockholmsanarkisterna. Vi gjorde liknande resor till dem. Kontakterna var sporadiska och rätt tillfälliga. Hösten 1999, under finska EU-ordförandeskapet, bjöds vi dock över att delta på motaktiviteterna i Tammerfors, då ministrarna skulle lägga grunden för det så kallade “Tammerforsprogrammet“, den femårsplan som skulle reglera EUs gräns- och flyktingpolitik. Under motkonferensen lades grunden för No Border-nätverket, det autonoma europeiska nätverk som arbetade för att underlätta för öppna gränser och migranters rättigheter. På det mötet mötte jag för första gången de finska autonoma. “Jodå, vi har fått en finsk autonom rörelse nu”, förklarade en finsk anarkist för mig. “De fyra sitter i hörnet därborta”. Autonom Offensiv 99 var dock ett ambitiöst projekt, de fyra deltagarna hade lagt grunden för projektet två år tidigare, och hämtade - såsom vi kort därpå också skulle göra - en stor dos inspiration från den italienska operaismo- och postoperaism-traditionen. Finland blev vår genväg till Italien. Autonom offensiv kom rätt i tiden. Bara månaden efter briserade Seattle och globaliseringsrörelsen sprang fram. De finska autonoma befann sig mitt i den. Med erfarenheterna av Världsbanksprotesterna i Prag, tog de med sig det vitaoverallkonceptet hem, och bildade den finska vitaoverall-rörelsen.