Tre ljudformat
Jodå, visst började MP3 existerade bli omtalat på allvar under 1999. För oss – majoriteten – som fortfarande kom åt internet via modem var det dock fortfarande av mindre betydelse. Om jag ska sammanfatta mitt 1999 i ljudformat, blir det i stället tre andra förkortningar: MD, CD-R, AIFF.
MD (MiniDisc) utgjorde mitt vardagliga format för mobilt musiklyssnande. I efterhand framstår formatet kanske mest som en underlig övergångsfas mellan kassett och iPod, med Sonys Walkman och Apples iPod som dominerande maskiner. Hur som helst så var det nog 1999 som MiniDisc kulminerade för mig. Jag ägde (och äger nog fortfarande) en spelare från Sony, vars fjärrkontroll på hörlurssladden var rätt häftig, samtidigt som jag redan då noterade den baksidan av att alltid genast kunna hoppa till nästa spår: rastlösheten.
Själva skivorna, som mest liknade färgglada små disketter, köptes i fempack. Väl inspelade kunde de förvaras i ett särskilt etui med plats för kanske ett tjugotal. Varje miniskiva hade plats för lika mycket musik som en CD, vilket gjorde det praktiskt att spela av hela CD-album från vänner, eller (minst lika ofta) från CD som lånats från biblioteket. Även ett antal gamla LP spelade jag över på MD. Begränsningen i speltid gjorde att jag ofta föredrog att göra “blandband”, där de bästa spåren från 3-4 album samlades.
Även när jag spelade in från CD till MD – alltså från ett digitalt medium till ett annat – gick ljudet via en analog kabel. När inspelningen väl var färdig fick man manuellt markera var ett nytt spår började. Man fick även genom en omständlig procedur mata in metadata som artistnamn och låttitlar, om man roades av att se den scrolla förbi MD-spelarens lilla fönster.
CD-R – alltså möjligheten att bränna egna CD – blev nog på allvar tillgängligt för mig just under 1999. Någon egen spelare ägde jag ännu inte, men det fanns en på redaktionen för en tidning där jag jobbade ideellt. Brännaren gick för fulla muggar. Särskilt associerar jag den till ett omfattande mångfaldigande av alla dessa ska/rocksteady/reggae-boxar som Trojan Records spottade ur sig.
Visst köpte jag även CD. Vid närmare eftertanke skulle jag gissa att jag aldrig köpte så många CD som jag gjorde år 1999. Jag gick till butikerna vid S:t Eriksplan, särskilt second hand-butikerna (som kryllade av recensionex av färska skivor), samt till klassiska avdelningen på Mega vid Sergels torg.
Vissa av mina vänner hade bärbara CD-spelare, men för egen del var uppdelningen strikt mellan MD för mobilt lyssnande och CD i hemmet. I hög grad spelade jag skivorna i min dator, en Macintosh Quadra, via Apples egna program CD-spelaren vars gränssnitt såg ut exakt som CD-spelarna i vanliga stereoanläggningar. Jag lade inte in musiken i datorn; därtill var mitt hårddiskutrymme alldeles för litet – och jag tror heller inte att jag hade tillgång till mjukvara för mac som kunde komprimera musiken till MP3-format.
AIFF var det format som gällde när jag rippade från CD till hårddisk, vilket jag alltså inte gjorde med hela låtar, däremot med otaliga fragment. Jag letade efter musikaliska fragment som jag samplade, upp till tio sekunder långa, alldeles urskillningslöst ur alla sorters musik, bara det lät bra. Dessa presenterade jag sedan för min vän Ayhan som gjorde beats. Tillsammans gjorde vi musik i ett projekt som nästan alltid haltade på ett eller annat sätt, men som ibland, i korta stunder, briljerade – under 1999 spelade vi rentav live, minst en gång, på Kulturhuset. Jag spelade klarinett och försökte flåsande efterhärma den klarinettsampling som vi loopat (utan utrymme för ett enda andetag).
Vilka minnen… nå, kanske kan återkomma till denna musik som 1999-kvarleva i ett kommande inlägg.
ZipDisc: Ännu ett format för ljud som jag nu kommer på att vi använde 1999. Dessa små specialdisketter kunde nog rymma 250 MB, vilket var mycket för sin tid. Jag hade en Zip-drive kopplad till min dator via SCSI-kabel och Ayhan hade en kopplad till sin sampler.
CD till Macintosh HD till ZipDisc till sampler till DAT till Macintosh HD till CD – så kunde kedjan av lagringsmedier i en musikalisk process se ut år 1999.
Follow comments via the RSS Feed | Leave a comment | Trackback URL
Johannes Wrote,
Själv ägnade jag ansenligt med tid något år innan detta legendariska år, till att föra över stora delar av min vinylsamling till MD. Kanske nåt av det dummaste jag gjort. Hade jag bara väntat något år kunde jag ägnat den energin åt att digitalisera till hårddisk och haft betydligt större nytta av det.
Fast jag måste säga att jag hyser en värme till detta märkliga parantes-i-ljudhistorien-format med sina söta små skivor och spelare med otroligt fräsig fjärrkontroll.
Link | April 2nd, 2009 at 15:26
Kalle P Wrote,
Jag har börjat använda min MD-spelare igen. Har helt legendariska inspelningar från P3 Dans från 1999/2000. Stoppar in den färgglada disken i tegelstenen från Sony, och låter mig sedan bli nostalgisk till hela 2-step-grejen.
Link | April 2nd, 2009 at 20:47
Tormod Wrote,
Jag minns att Neo säljenan nån slags mjukvara som han har gömt i Simulacrum-boken av Baudrillard. Jag minns min förundran över det häftigt futuristiska formatet som han lämnar över till det tuffa gänget som knackar på hos honom i början av filmen.
Insåg ett par år senare att det måste varit en md-skiva.
Link | April 3rd, 2009 at 08:02
chrisk Wrote,
Baudrillard+Minidisc=1999. WIN
Link | April 3rd, 2009 at 11:01
Mats Wrote,
1999 hade mitt beteendemönster för att lyssna och dela med mig musik nog tagit en form som fortfarande (2009) är väldigt likt. En dator uppkopplad i studentrummet med 10 Mbit/s, där musik utbyttes via nätet. Idag använder jag en ADSL-uppkoppling med 8/1 Mbit/s.
Resan dit kan dock vara av intresse. Min första erfarenhet av musik på nätet var LUDD:s FTP-server, innehållande ett litet (50-100 låtar?) urval av diverse musik, där elektronisk musik och 80-talsmusik var dominerande (dvs inte de senaste topplistelåtarna). Detta torde vara 1996. Jag kommer till och med ihåg URL:en 13 år senare, ftp://ftp.ludd.luth.se/pub/sounds/songs/ . Kvar finns inga låtar, dock ett meddelande:
######################################################################
WE ARE SORRY, BUT WE HAD TO REMOVE THIS AREA DUE TO IFPI REGULATIONS
PERMANENTLY REMOVED:
/pub/sounds/songs due to ifpi regulations
######################################################################
Låtarna på denna server var i .au-format, ett okomprimerat ljudformat utvecklat av Sun. Eftersom ingen komprimering användes hade man varit tvungen att offra en hel del ljudkvalitet.
I slutet av 1996 fick jag tillgång till CD-brännare, men fortfarande var skivorna alldeles för dyra, och mängden felaktiga bränningar var för många för att det skulle vara värt besväret. I början på 1997 kommer jag för första gången i kontakt med “mp3″. Helt plötsligt tog en låt med “nästan CD-kvalitet” upp mindre än tio procent av det ursprungliga lagringsutrymmet. En skiva kunde nu rymma 150-200 låtar istället för 15-20. Nu började det bli värt besväret att bränna en skiva. Dock var det ingen i min bekantskapskrets som hade 150-200 låtar i mp3-format, så att det skulle vara värt att bränna en skiva.
Hösten innebar dock en flytt från hembyn till ett studentområde i en annan del av Sverige. Helt plötsligt fanns människor med liknande musiksmak inkopplade på samma 10MBit/s-nät, där musiken hämtades via windowsnätverket eller via IRC (antingen direkt via bottar eller indirekt via info om FTP-servrar). CD-brännare var inte längre en utopi, och genom samköp av CD-r-skivor i storpack (100+) kunde de fås till ett skapligt pris (60? kr styck).
Den främsta anledningen till att bränna mp3-orna på CD-R var dock hårddiskens begränsade lagringsutrymme. Trots att hårddiskskapaciteten ökat rejält denna tid*(1995 var det vanligt med diskar under 1GB, hösten 1996 började 2GB komma, och hösten 1997 var 3.2 GB default och 4.3 GB (4300 MB) tillgängligt för ett smärre högre pris) tog mp3-orna ganska mycket plats, och man kunde fylla en hel hårddisk på 6-7 CD-skivor (jämför detta med dagens situation, där det krävs 40 Blu-rayskivor eller 230 DVD-R-skivor att fylla en hårddisk på 1TB). Det är alltså inte bara skivans mobilitet som var avgörande, utan även dess relativa lagringskapacitet.
Det som Napster förändrade var att man nu kunde direkt söka på musik - dvs söka på artistnamn och/eller låttitel. Förut kontaktade man människor (via deras datorer - ibland på det lokala windowsnätverket i studentstaden, eller via IRC) som man visste hade intressant musik i allmänhet, och letade igenom deras musikarkiv i förhoppning att man skulle hitta det man letade efter.
Om jag får analysera detta retrospektivt kan jag tycka att Napster gjorde att ena “musikletarmönster” smalnade av. Man sökte helt enkelt på den musik man visste existerade. I mitt fall utgjorde dessa av topplistemusik samt “nostalgimusik” från 80-talet. All den “metainfo” som ens sociala musiknätverk innehöll försvann med Napster. Precis samma sak har hänt med Spotify, som jag personligen använt enbart under ett par veckors tid. Känslan av att använda Spotify är väldigt lik känslan av att använda Napster - skillnaden är att Spotify har musiken lagrad centralt och kan inte kopieras utan att användaravtalet bryts.(?). Så mycket för tio års “utveckling”.
(Eftersom jag som person är en rätt så “stationär” musiklyssnare, har inte “iPodrevolutionen” inneburit speciellt mycket. Fortfarande är datorn navet i min musikutbytning, och den enda mobilifiering som skett är att jag upptäckt att jag kan spela mp3or i min SE K550i, vilket jag ibland gör i sängen, men i princip aldrig annars. (även om skivindustrin gärna hävdar att jag köpt mobilen i syfte att lyssna på musik (”musikmobil”) och således bör betala kassettskatt på den).)
Link | April 3rd, 2009 at 12:42