Jag läste en gång om en prisbelönt scenograf som sade att om man vill återskapa något på ett trovärdigt sätt så får man inte stirra sig blind på det man vill återskapa, det är hela hemligheten.

Det verkar onekligen logiskt. Typ på 50-talet så gick ju inte alla runt i 50-tals-mode och lyssnade på Elvis Presley. Deras hem hade inte 50-tals-inredning, och i deras garage stod inte bara 50-tals-bilar. Snarare var väl det verkliga 50-talet ett småslitet 40-tal med skinande nya detaljer som liksom lite trevande försökte få fäste bland allt det gamla.

På samma sätt kan man tänka sig att verklighetens 1968 såg annorlunda ut än det 1968 vi kan läsa om såhär i efterhand. Men för oss som ser nittonhundrasextioåtta i skrift nu i det nya millenniet så kommer ordet alltid att ohjälpligt smaka av linssoppa och LSD och fri kärlek och idealistisk vänsterrörelse.

Och på samma sätt inger år 1999 mig en särskild känsla. Jag förstår att den känslan är lite förrädisk och falsk. Till viss del för att jag blandar ihop 1999 med omgivande år, och till viss del för att jag inte var helt 1999 år 1999. Liksom, jag lyssnade på The Smiths och ansträngde mig för att se så 30-, 50- och 60-tal ut som det bara gick. Jag var överhuvudtaget ganska förvirrad.

Men medan de så kallade varma månaderna av året regnade bort hade jag mitt första sommarjobb, och en ganska stor del av pengarna jag tjänade då gick till att köpa musik - däribland några nya singlar. Det var Goo Goo Dolls - “Iris”, Len - “Steal My Sunshine”, Madonna - “Beautiful Stranger” och TLC - “No Scrubs” bland annat. De är 1999 för mig. 1999 var förresten också året då Britney Spears låg 5:a på Billboard-listan med den svenskproducerade dängan “Baby One More Time”, men jag skulle inte fatta hur jävla bra den var förrän de bleksiktiga skottarna Travis gjorde en cover på den flera år senare.

Och ja. Kanske känns det här som meningslösa radanmärkningar, men som jag ser det är det ju de som utgör själva doftessensen av 1999. Därför vill jag bjuda på fler popkulturella händelser för den som försöker orientera sig rätt:

1999 kom pocketupplagan av Liza Marklunds “Sprängaren”. Samma år såg en riktig chic-lit-bok för första gången dagens ljus på svenska, det var “Vattenmelonen” (”Watermelon”) av irländska Marian Keyes. Året därpå skulle både boken och filmen “Bridget Jones dagbok” göra entré på den svenska scenen och för alltid förändra fulkulturen sådan vi kände den. Men vi var inte riktigt där än, år 1999 kunde vi bara ana vad som skulle hända. Filmer som gick upp på bio det året var “The Matrix”, “American Beauty”, “Being John Malkovich”, “Magnolia” och “The Talented Mr Ripley”.

Och ja, just det! Jag gick och såg “The Sixth Sense” med en kompis plus hennes nya pojkvän som jag aldrig träffat men som jag lärt känna litegrann på skunk.nu. Vi hade egentligen inte någon större lust att se en film med Bruce jävla Willis - liksom hallå?!, vi var sjutton och ironiska - men när vi väl bänkat oss dröjde det bara en liten kvart innan vi var fast. Det var år 1999, och jag blev vittne till hur en stjärnregissör vid namn M Night Shyamalan föddes. Tyvärr skulle han aldrig igen lysa så klart som han gjorde där och då.

Det sista året av det nya millenniet var överhuvudtaget ett stort filmår. Fast den bästa och största och viktigaste popkulturella tidsmarkören tycker jag ändå har fallit i glömska. Jag snackar “The Blair Witch Project”. Och nu menar jag inte filmen i sig, för den var ju astråkig, men det runtomkring. Det var verkligen ett lysande bygge.

The Blair Witch Project som projekt kombinerade det djupa mänskliga intresset för det okända + den allmänna fascinationen inför tragedier + dokusåpafenomenet (som på den här tiden främst gick under namnet mobbningsteve) + det nya medium som var internet. Det spreds rykten om att tre personer hade försvunnit medan de spelade in en dokumentär om ett lokalt HÄXSPÖKE! Det dök upp små videoklipp på internet, klipp som såg amatörmässiga ut och som sades ha hittats bland offrens övergivna tillhörigheter i tältet de slagit upp mitti den hemsökta skogen. Det kunde inte bli annat än en braksuccé.

Jag kan känna att 50-talet var så naivt på något sätt. 1968 också. Och, såhär i backspegeln, faktiskt även 1999. Herregud, ni minns väl det annalkande Y2K-hotet? Folk var rädda på riktigt, det var ett slags vetenskapens version av Harmageddon: Våra datorer är inte programmerade för det här, när klockan slår om till 00:00  år 00 så kommer allt att braka samman. Jag minns allvarliga experter som rådde oss att hamstra konserver utifall att. Vi visste ju inte då att det datum som verkligen skulle förändra världen var 11/9 2001.

Ja, jag känner det som att dåtiden var naiv, men jag kanske har fel. Kanske upplever jag det så bara för att jag nu sitter här med facit i hand och ser hur det blev, vad som hände.

Men en tanke som plågar mig: Vilka kommer att se 2009 som sitt 1968? Och vad kommer de att tolka in, vad kommer ha hänt? Kommer jag ens finnas med i en fotnot?