Wikipedia fanns inte.

iPoden fanns inte.

Ännu pratade ingen om ”fildelning”.

Herregud, de flesta visste nog ännu inte vad en ”blogg” var.

”Portaler” var däremot något man pratade om. Det var framtiden. Det gällde att muta in sig så snabbt man bara kunde, att bygga en startsida – en portal – genom vilken användarnas internetupplevelse skulle kanaliseras.

Vad ingen riktigt tänkte på var att en preferens för en ”startsida” på webben kan ändras ungefär lika snabbt som ens favoritglass, favoritkändis eller favoritteveprogram.

I det tysta växte i stället sökmotorn Google fram som det nya, lågmälda, men mycket mer effektiva alternativet till den då förhärskande Altavista.

Vad Google sedan gjorde var att göra som Microsoft, att bygga infrastrukturer och användargränssnitt vilka användarna inte så lätt byter. Lika lite som man byter operativsystem i en handvändning byter man ogärna sin mailklient, webb-browser eller, ja, hela sin disposition gentemot webben.

Google blev den nya startsidan och i stället för att skriva in URL:er i adressfönstret började folk skriva in sajtens namn i Googles sökbox. Google blev, på många sätt, den nya browsern.

Jag, Johan, Daniel, Kristian och Nathan satt i seminarierummet på Stockholms JMK och filade på våra B-uppsatser. Uppsatserna på grundutbildningen på den här tiden handlade ofta om just portaler, om ”tidningsläsning på nätet”, och som i mitt och Daniels fall, om shoppingupplevelsen online jämfört med offline.

Det var soligt ute, hösten gled över i vinter, och mot dagens slut bar det av till säsongens olika vernissager. Konstfack på Gärdet. Gratissprit! Formhistorisk utställning på Skeppsholmen. Mer sprit! Taxi.

Senare samma kväll fick jag för mig – där jag stod i mörkret i en fortfarande vintrig Björns Trädgård med morsan frågandes i andra änden av min Nokia 5110-lur – att jag hade supit bort laptopen. Den jag hade ärvt när pappa hade uppgraderat till en ny med Windows 98.

Som tur var gick Kristian att nå en minut senare, och kunde intyga att han hade tagit hand om den så att jag skulle få mindre att bära. Puh! Vad bra det är med mobiltelefoner, tänkte jag, medan jag halkade vidare in i Södernatten.

Flera blöta, suddiga timmar senare låg jag och botade baksmällan med det allra sista numret av tidningen Pop, som släpptes just dagen efter våra gratisspriteskapader.

Här stod en programförklaring att läsa. Visst, de pekade på hur ytligheten i samhället bestod, trots den integritet som Pop och fanzinekulturen hade värnat om. På många sätt fick de rätt: Kulturen verkar i dag ännu mer kännetecknas av de två extremerna på Chris Andersons långa svans-graf, där två miljoner människor följer en kulturyttring (melodifestivalen, någon?) medan två miljoner kulturyttringar endast följs av varsin handfull närmast sörjande.

Men vad som egentligen låg bakom det där manifestet var nog snarare faktumet att även tidningen Pop insåg att den inte behövdes längre. Att popkulturen hade fått tillräckligt med kött på benen och skinn på näsan för att faktiskt klara sig med bibehållen integritet. Uppväxten var avklarad och den unge popteoretikern klarade sig nu utan en äldre bror som ledsagare. Den där fanzineandan fanns nu där ute bland såväl serietecknarna och matfantasterna som bland hipsterrockarna. En hel nation av genrespecialister och smakfascister hade närts vid Andres Lokkos taniga, men ack så auktoritära barm. Tusen och åter tusen bloggare stod och väntade runt hörnet.

Så även jag. Och jag var i ärlighetens namn rätt lättad över tidningens nedläggning. Popkostymen skavde och en ny kostym hade sytts i det tysta.

Ett annat resultat av nittiotalets kollektiva läroprocess var att det vid det här laget trots allt hade bildats någon slags smakkonsensus, någon slags gemensam referensram. Det var detta som gjorde att både indiepoparna och Peak Performancekillarna på min gymnasieskola skrattade åt Nilecity. Visst, vi kanske skrattade åt olika saker, men faktum var att när jag 1999 sedan länge hade övergivit Oasis till förmån för importtolvor av deephouse, så hade samma birakillar som 1994 lyssnade på Melodie MC nu ståplats varje gång Manchesterbröderna hedrade svenska konsertarenor med sina gigantiska ögonbryn.

Det fanns en känsla av att man delade samma vokabulär vad gällde popkulturen.

1999 markerade ett år då där den här vokabulären började fragmenteras i så många olika lokala dialekter och idiom att den snart skulle komma att bli närmast oöverskådlig, när folk slutade dela samma syntax och vissa rentav började tala i tungor. Vissa hade börjat gräva så djupt och utvecklat så sofistikerade mätinstrument att de helt grävde ner sig i importerade HBO-serier på DVD eller i postmarxistisk, Adbustande civilisationskritik. Andra i ryggsäckshiphop, fjordelectronica eller deephouse. Somliga andra i Marc Jacobs-handväskor. Vad gällde smakfascisterna hade de nu gett upp hoppet att täcka musiken, och kom i stället att ägna större delen av de senaste tio åren åt att jobba mode, formgivning och konst – områden som 1999 ännu var relativt outforskade för de flesta unga popkulturteoretiker.

Den där delade vokabulären stod nu i stället att finna i den nya tekniken, de nya distributionssätten, de materiella infrastrukturerna – vilka ju var nödtvungna att vara just gemensamma.

Hiphoparna, modefjollorna, IT-killarna, Deleuzeläsarna, proggtrollen, indietanterna, lattepapporna – alla använde de Google. Och nästan alla kom att på något sätt gilla Apple och Spotify (även de som lite motvilligt såg de baksidan på alla dessa glättiga, numer överallt förekommande våta golv-speglingar).

Vi må ha börjat prata olika populärkulturella språk alltsedan de där millenienojiga dagarna, vi som har grävt där vi stått och hittat våra alldeles egna definitioner av glimmande guld. Till och med mina närmaste vet inte vad jag pladdrar om när jag snackar nigeriansk popmusik, medan jag själv är lika lyckligt ovetande om mycket av den designteori min partner är helt inne på.

Men vi använder alla samma verktyg. Det är där det fortfarande trots allt finns någon slags konsensus som överbryggar klass, kön, ålder och språk. 1999 må ha varit början av en ökad fragmentering av kulturen, men samma år inleddes en lång, delad, pan-kulturell kärleksaffär med allt vad webmail, SMS och RSS heter – och snart därefter Wi-Fi, p2p och Flickr, och sedermera torrents, Twitter och Facebook. The list goes on.

Portalerna, däremot, de har nog de flesta glömt vid det här laget.

Jonas Andersson